Kahlua

Egentligen spelar det ingen roll vad jag försöker att fylla på mitt liv med. Det är ändå tomt och mörkt i en del ställen utav själen. Känns ibland som om vi inte har någon ordentlig gnista att sträva efter. Spelar ingen roll vem du försöker vara, vad du vill uppnå, vilken väg du tar, vad du ska ha kvar i ditt liv och vad du ska göra dej av med.
Vi ses ändå på samma plats. Det spelar ingen roll när du ska dit. Om det är idag eller imorgon. Om du inte avgudar grunden som du står på, varför ens stå kvar? Jag står inte ut med att vara ynklig och så jävla rädd hela tiden. Jag kommer aldrig att få ett liv i Uppsala så länge du är i närheten. Kan inte sätta ord på vad jag känner. Känns som om alla blickar jag får, talar om för mej ännu en gång vad jag har gjort och varit med om. Jag kan se hur deras osmakliga blickar krypa ur deras ögon. För att sedan påminna mej om hur liten jag är i denna värld. Orkar inte tänka mina tankar längre. Vill inte behöva se mej om 3 gånger för att försäkra mej om att ingen följer efter. Vill inte känna smaken utav frustration i munnen. Jag kan inte fortsätta kriga med mitt huvud längre. Allt måste stabiliseras. Allt måste försvinna. Jag vill börja leva igen men det är omöjligt. Längtan efter att kunna få tänka att man är bra, är enorm. Men ordet värdelös klingar konstant i tankebanorna.
Allt, som jag kallar mina problem kan bara lösas om jag kommer till insikt. Jag känner mej perfekt och oduglig på samma gång. Och jag vet... Jag vet att det här inte håller.