Ur ett tidlöst perspektiv..

Alla dessa låtar som påminner om det som var,
och nu sitter man alldeles ensam kvar.
Du gav vänskapen ett finare namn.  
Tänker tillbaka på våra tider och allt som försvann.
Och varje gång jag ser bänken som vi alltid satt på,
så tänker jag på oss två, jag som var så lycklig just då.
Det var kärlekens och trygghetens finaste stund. 
Då det var vi två, då det var mej du höll om..

Det som du och jag delade på, det var längesen nu.
Och all den sorg, jag trodde skulle vara i evigheter, hittade faktiskt sitt slut.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0