Kahlua

Blogg. Bloggar kan vara så totalt nakna. Man tror sej kunna se in i folks hjärtan och huven, och vara mindreader för två sekunder. Man dömer folk efter hur dom skriver och VAD dom skriver. Men ja... Det är ju trots allt en blogg. Och nu när psyket då har fått ett eget tangentbord... Ja, då skrivs det!
Tappat lusten för att försöka och hoppas. Jag vill nollställa hjärnan. Radera alla jävla fittiga minnen. Och bara börja om på ruta ett. Köra ett eget race, bara blicka framåt. Det som går käpprätt åt helvete är att all jävla skit dras upp om och om igen, som om det är hack i skivan, eller att nån idot tryckt på repeat. Spelar ingen roll var jag än är, med vilka, och under vilka som helst omständigheter. Så finns det ändå några inneboende puckon i mitt huvud, som knusslar runt i min hjärna och drar fram allt som jag vill släppa. Kommer aldrig kunna leva ett vettigt och ordinary liv, om jag ständigt går ner mej själv. Jag vill ha mitt liv som jag hade för några år sedan. Då allt var bra, då man endast hade ilandsproblem.  DÅ ALLT VAR FÖRBASKAT JÄVLA BRA! Börjar bli rädd för mej själv, klarar inte ens av att bära upp den där smiley masken man så lätt kunde bara dra på sej förut. Det funkar inte längre... Man tror att man är så jävla stark, men till slut hinner realityn ifatt en och sina knasiga tankebanor och påminner en om vilken jävla ynkrygg man är. Även om sitt inre skriker efter hjälp, så är stoltheten så jävla mycket större!