Metaforer...

När ens bästa vän, är något man röker upp? Och när ens skönaste tröst är drickbart? När man vet att man står allra längst ut på kanten, och bara vet att ett litet steg till så går det utför? Patetisk och ynklig. Vart ska man leta efter ett nytt liv, om man redan fått ett tilldelat sej?



Så blåst, så dålig.
Så jävla ihålig.



Just.... Fuck it!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0