Idiot som letar efter lyckan, som inte finns.
Här sitter jag. Hemkommen från grannen för någon timme sen. Grannen fick även äran att pierca fyra hål till i öronen, där av en i tragus. Så lite uppgraderad är man... =P
Så vilken känsla hade jag idag? Hur mådde jag idag egentligen? Jo, jag gick mej själv på nerverna. Hatar mitt sjuksjuka tankesätt för det mesta. (Ja, jag är inte dum, jag skrev faktiskt sjuksjuka). Tror att allt kanske kan bli bra, lite längre fram. Kanske?Lite? Har tankarna på att allt kommer lösa sej av sej självt. Det ordnar sej liksom utan att jag ens behöver lyfta ett finger. Men vad är det för bullshit? Det enda som skulle kunna lösa allt, är om en vacker dag kommer, och man hör brevinkastet låta, och VIPS där ligger en enkelbiljett till ett ställe, som man knappt hittar med karta och kompass. Nä, men det kommer ju aldrig hända Sofie. Så vad återstår för att få allt att lösa sej som en treo i ett glas vatten? Jo, att lyfta luren och ringa ett samtal. Komma dit nån jävla gång och svälja stoltheten.
Och här sitter jag på min feta röv och har så svårt att fatta att jag kan också gå vidare. Det kanske är mitt undermedvetna som lurat mej att gå ner mej självmant. Det är som att leta förgäves efter sista pusselbiten, till ett tusenbitars pussel. Ett hål kvar i pusslet och det fattas en pusselbit som sagt. Och man tänker att inte fan kan den ha hamnat under mattan. Så där ger man fan i att leta. Och kollar över allt annars. Men självklart så ligger den och sällskapar med dammrådisarna under mattan. Men nä då, man är helt enkelt för jävla stolt, för att man redan bestämt sej för att den ligger inte under mattan. Till slut, så lyfter man på mattan och hittar the last bit. Och löser hela jävla pusselgåtan på mindre än 0,2 sek. Så svårt var det liksom!
Samma jävla dilemma har jag satt mej i. Jag total vägrar att lyfta på den där jävla mattan... Too damn proud bitch!!!!
Så vilken känsla hade jag idag? Hur mådde jag idag egentligen? Jo, jag gick mej själv på nerverna. Hatar mitt sjuksjuka tankesätt för det mesta. (Ja, jag är inte dum, jag skrev faktiskt sjuksjuka). Tror att allt kanske kan bli bra, lite längre fram. Kanske?Lite? Har tankarna på att allt kommer lösa sej av sej självt. Det ordnar sej liksom utan att jag ens behöver lyfta ett finger. Men vad är det för bullshit? Det enda som skulle kunna lösa allt, är om en vacker dag kommer, och man hör brevinkastet låta, och VIPS där ligger en enkelbiljett till ett ställe, som man knappt hittar med karta och kompass. Nä, men det kommer ju aldrig hända Sofie. Så vad återstår för att få allt att lösa sej som en treo i ett glas vatten? Jo, att lyfta luren och ringa ett samtal. Komma dit nån jävla gång och svälja stoltheten.
Och här sitter jag på min feta röv och har så svårt att fatta att jag kan också gå vidare. Det kanske är mitt undermedvetna som lurat mej att gå ner mej självmant. Det är som att leta förgäves efter sista pusselbiten, till ett tusenbitars pussel. Ett hål kvar i pusslet och det fattas en pusselbit som sagt. Och man tänker att inte fan kan den ha hamnat under mattan. Så där ger man fan i att leta. Och kollar över allt annars. Men självklart så ligger den och sällskapar med dammrådisarna under mattan. Men nä då, man är helt enkelt för jävla stolt, för att man redan bestämt sej för att den ligger inte under mattan. Till slut, så lyfter man på mattan och hittar the last bit. Och löser hela jävla pusselgåtan på mindre än 0,2 sek. Så svårt var det liksom!
Samma jävla dilemma har jag satt mej i. Jag total vägrar att lyfta på den där jävla mattan... Too damn proud bitch!!!!
Kommentarer
Trackback
