Kahlua

Den krypande känslan.
Av att vara oundviklig.
Du har satt mej i rätt hörn
för att måla mej i skammens
alla färger.
Blir mindre för varje slag
tiden slår.
Klander.
Och allt som återstår
är mitt eviga ångestpussel.
Blir aldrig klar med mej själv.
Vill och vill inte.
Samtidigt.

Att bara få vara jag räcker och blir över.
Vill inte sakna det som sårade mest.
Men det gör man så blint ändå.
Börjar bli mörkt men tänker inte blunda.
Solen skiner ibland, men
får nöja sej med att vara kall.
Stoltheten tog du, så
jag kan inte ens få gråta.

Det fattas bitar.
Ett hörn, bland fyra väggar.
Ingen väg ut, ingen väg in.
Knäna under hakan,
armarna runt benen.
Blir lämnad ifred,
ens ensamheten vill göra
sällskap längre.
Ihåliga tankar och det ekar i sinnet.
Fördelaktigt att minska själen...