Ja nje panjemajo, zayka.. =(

Så svårt allting kan vara. Varför fick man bara inte en handledarbok genom resten utav livet? Känner mej så liten och nästintill worthless. Över allt annat så känner jag mej så vilse. Vet inte vart jag ska ta vägen. Allt går bara käpprätt åt helvete nu. Är ständigt nervös och orolig. Det gnager på själen, att bara tänka på det...


Orkar inte längre spela glad,
tvivlar på att hitta nån som kan leva med hela jag...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0