Filofiserar...
Tankar. Konstigt egentligen att man kan prata med sej själv, tyst. Hur går det ihop? Och hur ska man göra med alla sina val man kan göra här i livet? Känns att så fort man tar ett beslut, så blir ändå allt till en kletig och stor sörja. Vet liksom inte i vilken ände man ska ta tag i saker och ting. Eller om man bara ska låta det vara som det är. Och önska att alla monster och små helveten försvinner. Jag håller på att drunkna i min egna tankerunda, that´s fo´ sho´. Kan människor förändras? Det är en oändlig fråga som man ställer sej själv, med jämna mellanrum. Folk kan ju vara allmänt körda i huvudet, och göra sina handlingar efter deras skruvade tänkande! Men å andra sidan så har man ju träffat så många som är helt underbara, och sen gör något förjävligt. Och då är frågan om man är underbar, och bara gjorde en dålig handling, eller om man leker ett spel med sej själv och alla andra. Och en saknad? Vad är det för något? Det är något som skulle varit just här, fast inte är det längre. Och det kan ju bero på en massa olika andledningar. I slutänden så är vi alla idioter ändå. Vissa är mindre idioter, och andra större idioter. Och jag tillhör den sistnämnda kategorin.
En bild av en perfekt relation kan målas upp så läskigt lätt, då det bara är att se allt förutom det dåliga. Och visst är man tvungen att ta sina konsekvenser. Men ibland har man tur, då en annan kan förlåta en för det man har gjort eller sagt. Det gäller bara att ha den turen...
Jag hatar att jag ska vara så förbannat godtrogen. Tro att allt bara är en dans på röda rosor, men tyvärr så är man för blind för att se taggarna som man jämt ska trampa på.
Glömmer aldrig känslan jag fick när du kollade i mina ögon...
Glömmer aldrig känslan jag fick när du viskade i mina öron...
Du är vacker...
Btw, så är jag helt boll-lös. Jag har ingen boll att kasta.. Så det är inte min tur på något sätt. Det är din tur.
Och det här med bollar? Ja, det kan du få klura på...
