Som en del utav livet.

Varför kämpa, om man vet att man inte kan hålla sej fast?
Varför vilja ens vilja se sej omkring, när allting ändå bara är svart?
Ska vi fortsätta leva på en lögn?
Och hoppas att det utvecklar sej till en dröm?
Jag kan inte veta vad du tänker på.
Hjärtslagen börjar bli allt för få.
Eller känns det bara så, för att du är så långt borta?
Utan dej så är dagarna allt annat än korta.
Den högsta önskan är att vi ska ha det bra.
Och vi kommer aldrig få en chans att glömma allt som vi sa.
Nu är du flera mil och kilometer ifrån mej.
Men jag kommer aldrig tappa hoppet om dej.
Jag vet att du kan göra allt du vill även om himlen skulle rasa ner.
Hjälp mej nu, för jag vill inte gråta mer..



Patetisk och liten.
Du är ingen i eliten.
Du trampar dej själv på tårna.
Sluta lek så förvånad.
Ställ inte höga krav.
Du har inget kvar att leva utav.
Du kan ge upp nu.
Inte ens du vill leva som du gör nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0