Kahlua

Alla har nog sina youtube-dagar där man klickar sig vidare efter nästa och nästa och nästa klipp. Och titta vad som kom fram bland alla talangklipp som jag kikade på..

Häromdagen satt jag för mej själv på trappan, med en cigg i ena handen och en kaffekopp i den andra. Stirrade blankt och bara tänkte på den här hysterin runt kärlek. Tänkte så det knakade och hummade för mej själv. Jag börja måtta med armarna. Gestikulera med händerna. Först ut med armarna så långt jag kan. Efter ungefär 30 sekunder bestämde jag mej, då minskade avståndet, stannade med att måtta med händerna ungefär såsom mina axlar är breda.
-Ja, det här blir nog rätt lagom. Såhär idiotisk är kärleken!
Jag syftade såklart på mina egna erfarenheter. Antingen är det sex. Bara massa sex. Eller så är det kärlek som inte räcker över vänskapsgränsen. Varför kan det inte bara vara en fin blandning utav allt? Varför måste det vara antingen eller? Är man krävande om man bara vill ha det tydligt att det man har tillsammans, ska vara förklarat som ett vi-är-ihop-förhållande?
Det behöver inte leda till ett familjeliv, villa, bil och köksrenoveringar och hela paketet.
Men kom igen, ge mej lite kärlek bara, som förhoppningsvis varar längre än en årstid.

Jag och mamma hade en trevlig diskussion igår, om vad Lördagsvkällen hade bjudit på. Morsan och farsan hade varit på MCfest på Bäverns gränd, där det var en förhyrd lokal med band som förgyllde kvällen.

Jag - Vad gjorde ni mer då?
Mamma - Jo, sen gick vi vidare till O´connors och efter det så gick vi vidare till en annan klubb... Bullit hette den.
Jag - Bullit? Allvarligt?
Mamma med ett leende - Jaa..
Jag - Men där hänger ju folk i min ålder. Och dom kör väll house och sån musik där?
Mamma - Ja, dom hade lite hård musik.. Vet inte vad det kallas..
Jag - House kanske?!
Mamma - Ja, något techno-aktigt... Iallafall! Vet du vem jag träffade där?!
Jag - Nä...?
Mamma - Kung Henry! Åh jag fick tillochmed känna på hans dreads! Och jävlar vilken trevlig kille det var!

Jag har aldrig varit på Bullit, men rapparen/poeten Kung Henry har man ju koll på vem det är!

Varför är frasen "vad händer efter döden" som den är? Den borde döpas om till vad händer efter livet, för tacka fan att döden börjar efter?! Och hur kommer det sej att man kan se månen från där man är, men om man var på månen skulle man inte kunna se den hålan du såg ifrån från början?

Jag vill resa utan att packa resväskorna, sova i bilen eller på marken, grilla och korka av någon öl på stranden, dricka shots och göra roliga grimaser, äta fina middagar och springa ifrån notan...
Ligga kvar i sängen en vecka och prata om det mest onödiga, stirra upp i taket och blunda ikapp med våra ögon. Känna din hand i min och viska ett par betydelsefulla ord.
Kanske inte varje vecka, men du fattar grejen.
Nångång ibland.

Bygga ut kärleken som är grundad på attraktion, diskussion och passion. Och några kilo respekt. Och om det finns osanning där vi är, då vill inte jag vara med!

Du tycker om mig  för att jag är som jag är. Jag behöver det där lilla extra. Jag är krävande, lojal och ödmjuk.
Fantasifull, livfull, kraftfull, kärleksfull! Det är du som jag behöver för att vilja ha mer utav detta allt.

Vill styras utav känslor, även fast mycket är fastspikat uppe i huvudet.

Vill träffa denna någon som kan släppa allt, falla, trilla och bli yr och samtidigt alltid ha en strävan efter att  få komma närmare.

Vart är du, älskling? 

Min längtan är total och överallt!

Efter en liten olycka i Fredagsnatt så fick jag åka in till Akademiska. En killpolare skulle stagediva ner i sängen bland oss som redan låg där. Och ja, min nacke fick sig en ordentlig smäll.

Det hände en hel del roliga saker mitt i alltihopa. Alla var ju berusade så det var ju inte så konstigt ändå. Jag hade frågat ambulansmännen om dom kunde avliva mig tills vi kom fram till sjukhuset. (Jag hade så förbaskat ont och kunde inte sluta gråta och full like a kastrull var jag ju också för den delen).

När jag skulle byta från ambulanssängen till en sjukussäng, så kom en sprallig och söt sjuksköterska och berömde mig för mitt finfina halsband. (Jag hade en stor förjävlig halskrage på mig). Tur att det finns sådana härliga vårdmänniskor som kan smitta av sig med leenden!

Jag skulle upp och röntgas nästan på en gång. Cilia och Ida var så söta som var där hos mig. När jag kom ner från vanliga röntgen så fick jag besked om att jag skulle få åka på magnetröntgen också.

Eftersom jag hade gråtit konstant i två timmar och inte hade någon spegel tillhands så beklagade jag mig väääldigt mycket inför mina två stackars vänner.
Cilias kommentar var att jag såg ut som en panda. (MAscara runt hela ögonen).
Sjuksköterskans kommentar var att hon hade minsann hört att det var mode att ha sotiga ögon.

Och jag kunde inte sluta att känna mig som Becks granne. "Schka du ha en schtänkare?!"

Ida fick så småningom skjuts hem och Cilia stannade kvar hos mig. Vad skulle man göra utan sina vänner?
Jag fick ett eget rum i väntan på att komma till MRT.
Innan magnetröntgen var jag tvungen att plocka ur alla mina piercingar. Det var ett jäkla jobb....

När jag väll ligger på britsen och ska åka in i den där stora mackapären och ska magnetröntgas så går det bra i några minuter. Musiken tystnar.
Läkaren - Sofie?
Jag - Ja?
Läkaren - Du har ingen piercing i munnen?
Jag - Nej, det har jag inte...
Läkaren - Tandställning kanske?
Jag - Ja juste fan. Jag har ju en såndär på insidan av tänderna.
Läkaren - Jo, vi märker att det är någon störning på bilderna. Men du känner inte av någonting?
Jag - Nej...?

Saken var att jag kände inte ett smack förutom det onda i nacken. Men sen blev jag orolig. Det kanske kom en massa onödiga strålningar tack vare min jäkla tandställning, som kanske skulle visa sig att jag skulle brännas levande, eller  tappa förståndet eller någon annan läskig biverkning. (Inte fan vet jag, men jag var rädd som faan när jag låg där!)


Nu orkar jag inte skriva någe mer, men hursomhelst så är jag hemma nu och käkar smärtstillande som en tok. Och den här skiten ska gå över inom en vecka...


So long suckers!

Idag fick jag och Connie in två jäkligt sköna Aprilskämt. Här är ett utav dom.
Saken är den att lillbror varit hemma från skolan ett par veckor för förkylning.

Samtal till lillebror.

Connie - Ja hejsan mitt namn är Agneta Hedenström och ringer från rektorexpeditionen.
Simon - Ja hej..
Connie - Jo, vi ser att du har varit borta mycket från skolan på sista tiden.
Simon - Jo...
Connie - Och därmed har du missat mycket och vi vill att du ska gå i sommarskola..

Tystnad.

Simon uppgivet - Måste man det..?
Connie - Ja det är bäst, så du inte halkar efter när du flyttas upp i nästa klass.
Simon - Men... Hur länge är det då?
Connie - 20 Juni till 1 Augusti.

Tystnad.



Samtalet avslutas. Och vi sa inte att det var ett skämt. Så stackars lillebror...
Sen ringde vi upp efter någon timme, och tamejfan vad lättad han vart när vi sa att all bara var ett aprilskämt. ;)